1899 tillverkade Sverige världens första induktionssmältutrustning – en induktionsugn. På 1930-talet användes induktionsugnar i stor utsträckning för att smälta svarta och icke-järnmetaller. Efter andra världskriget uppstod en era med kraftfrekvensinduktionsugnar. På grund av sin förmåga att vara direkt ansluten till 50Hz eller 60Hz huvudnätet har kraftfrekvensugnar upplevt en period av snabb utveckling som smältutrustning inom gjuteriindustrin. Det ersatte gradvis masugnen, gasugnen och oljeugnen.
Induktionssmältning uppnådde betydande genombrott på 1980-talet med utvecklingen av statisk strömförsörjningsteknik med variabel frekvens. Med introduktionen av tyristorteknologi har induktionsugnarnas frekvensomvandlingseffektivitet ökat från 60 % -80 % till 97 % -98 %, samtidigt som man har uppnått högre driftsäkerhet och uppstartshastighet. Jämfört med kraftfrekvensugnen är effekttätheten för medelfrekvensugnen ungefär tre gånger den för kraftfrekvensugnen, och det finns inget behov av kvarvarande vätska eller effektminskning under smältningsprocessen, vilket kan säkerställa konstant effektdrift.
Under de senaste åren har den snabba utvecklingen av nedströmsindustrier som bildelar, maskiner, ren energi och flygindustrin lett till en ökande efterfrågan på gjutgods, vilket resulterat i en växande efterfrågan på marknaden för induktionsugnar. Jämfört med masugnen har den medelfrekventa induktionsugnen kontrollerbar kemisk sammansättning och temperatur hos det smälta järnet, och producerar mindre skadliga ämnen som svavelhalt och slaggdamm i det smälta järnet, vilket gör den mer energieffektiv och miljövänlig. För närvarande har den i princip ersatt masugnen som standard smältutrustning i gjutverkstaden


